Det var där. Det var där nere vid båthamnen vi träffades för så många år sedan. Hur många år sedan var det egentligen? När jag tänker på det så var det i somras. Men jag kan missta mig. I vilket fall som helst, det var där vi sågs igen.
Hon mötte mig med ett leende och jag besvarade det. Hon såg mig i ögonen som bara hon kunde, hon visste hur man letade sig in i kroppen. Min kropp. Detta var dagen vi hade bestämt oss för. Vi gick vidare ut på bryggan. Stegade ombord på båten. Allt var klart, allt var lastat. Det var egentligen bara ut mot havet som gällde.
Men samtidigt var det något som jag missat. Vart var hela besättningen? Det var i och för sig inget som vi oroade oss för. Vi hade varandra. Sen var det mest dimma för mig. Det jag senare minns var att vi var ute till sjöss och båten, ja den seglade utåt. Vi stod tillsammans på däck och andades frisk lukt. Det blåste inte. Vi höll hårt om varandra.
Vi närmade oss ön. Vi stannade och lättade ankar. Vi tog årorna och stoppade ner dem i jollen. Vi rodde in mot land, väskorna var fullpackade med mat, dryck och allt annat som ansågs nödvändigt ute i skärgården. Hon tittade tillbaka mot båten som var på väg därifrån. Hon tittade på mig. Jag log och gav henne ett självklart leende. Hon log. Att båten försvann bort mot horisonten oroade inte mig. Det oroade inte henne.
Vi gjorde upp eld. Det började skymma och vi satte upp tältet på en liten grässlätt ovanför berget. Det var så vackert att blicka ut mot havet och de små öarna som låg som en matta framför oss. Värmen låg fortfarande i luften. Vi plockade fram en madrass. Framför elden la vi oss och pratade om allt mellan himmel och jord.
Hon slumrade till och snarkade. Jag tittade henne i ögonen och fnittrade. Hon tittade upp och bad om ursäkt. Jag skrattade och sa att hon var gullig. Vi tittade mot solnedgången, något mer vackert får man leta efter.
Elden sprakade när jag stoppade in en kvist. Elden var vacker. Hon var vacker. Livet var
vackert. Jag trivdes och genom att tyda hennes ansiktsuttryck visste jag att hon trivdes.
Det började blåsa. Jag stack in fler kvistar i elden. Det flammade upp. Värme. Vi tryckte oss närmare varandra. Vi drog oss under filten. Hon höll hårt om hela min rygg. Det värmer.
Vi vaknar upp i samma position som vi somnade i. Hennes ben runt mina och mina runt hennes, mina armar runt hennes nakna kropp och hennes runt min.
Morgonsolen värmde våra kinder där vi satt på berget.
Tisdagsmorgon
Det var tisdagsmorgon, ögonen satt som fastkletade i sitt eget grus. Munnen smakade rostat kaffe samtidigt som den kändes som torr asfalt. Jag satte mig upp i sängen, vågade inte nudda det iskalla golvet med mina fötter. Drog in och andades ut. Kikade på klockan genom ögonvrån, suckade tungt.
Jag ställde mig till slut upp, drog upp rullgardinen kisade ut genom den
låga septemberdimman. Det enda som syntes var bilarna som sakta gled förbi utanför, vissa bromsade och tittade in förvånat. Andra åkte nonchalant förbi.
Jag drog igen persiennen, satte på mig badrocken. Gick ut i köket,
kokade upp Tevatten. Jag tog min kopp med te och satte mig i fönstret och tittade på bilarna och människorna där utanför. Vad lever de för liv, vart är de på väg just nu?
Det har gått väldigt lång tid sedan jag kände mig levande. Nu var det något inom mig som bara tuggade, något som bara gick runt och runt. Ibland dyker tankarna och känslorna upp. Då är nostalgin nästan outhärdlig, det är som att man lever någon annans liv. Jag platsar inte i min egen kropp. Jag skakade av mig mina tankar. Gick in i badrummet, slängde av mig badrocken. Drog på varmvattnet i duschen. Beskådade mitt glåmiga ansikte i spegeln. Lyfte upp toalettsitsen och satte mig ner, slappnade av och andades ut i ett och samma ögonblick. Spolade. Ställde mig under den varma strålen. Händerna gled genom håret, över bröstet och ner över magen mot låren. Mina röda fötter värkte. De kändes tunga och orörliga. Jag lutade ryggen mot det kyliga kaklet. Gled sakta ner mot golvet. Händer över ansiktet. Sittande i duschen och illamående kunde man inte annat än skratta åt sitt elände.
Stängde av vattenkranen. Räckte mig efter handduken på golvet. Pressade mig upp med hjälp av väggen och svepte in kroppen i den varma handduken. När jag klätt mig och var på väg genom dörren försökte jag tänka mig bort, tänka på en annan verklighet. Utanför ytterdörren slog den mig, vinden som doftade regnig sommarnatt men samtidigt vår. Det var en underbar känsla.
Jag lät mig blåsa iväg en stund, stående helt stilla på min trappa. Andas
in, andas ut.
I have for a long time thinking of ditching Twitter for good. One thing I still use is lists. I haven't gotten around to making it work on Mastodon. Anyone got a tip?
För ett par timmar sedan gick jag tillsammans med min familj omkring på bryggan i Smögen. Nu några timmar senare kliver jag ur tåget på Stockholm Södra. Rakt ut i denna extrema julivärme. Lämnar Södra station gående mot Mariatorget och röd linje.
Det fick jag smärtsamt reda på för fem år sedan, då min bror plötsligt rycktes från oss. Alldeles för tidigt, enbart 27 år gammal.
Vad vi då inte visste var att han led av en neuromuskulär sjukdom, Dystrofia myotonika. Vi visste dock att han haft diverse problem i kanske 4-5 år, med exempelvis smärta i fötter efter att ha gått mycket eller jobbat hårt.